jag vill inte det här ska hända...
Hur kan allt bara gå såhär fel, det är ju nu vi ska vara lyckliga och ha det bra, det är ju nu saker och ting borde gå mot det bättre och inte bli sämre.
Mycket är deras fel, att de alltid ska gå in och försöka bestämma, du nickar och säger okej, medan jag blir tokig och arg, ledsen och frustrerad. Hur kan dom inte se vad dom gör? Eller det kanske de gör därför fortsätter dom. Jag är ju inte dum, dom är inte så förtjusta i mig längre men det skiter jag fullkomligt i. Det är inte dom jag är tillsammans med.
Jag önskar att jag kunde komma först för en gångs skull och inte längst ner på listan av betydelsefulla personer. Tyvärr börjar det här gå så pass långt att det kanske inte kommer finnas något vi kvar.
Ibland övervinner i kärleken allt....
Jag är helt förstörd, ledsen, arg och riktigt knäckt. Jag orkar knappt gå upp ur sängen för jag vet på ett ungefär hur dagen kommer se ut och jag är så trött på det.
Kollar mobilen hoppas att där finns något liv som säger att jag finns och är speciell, (händer en gång på miljonen). går upp och in i duschen. klär på mig. sätter mig framför tvn eller datorn. börjar packa ner saker. väntar på ett ljud (det är inte lönt att jag hör av mig då han är på jobb, men det kommer inte ett enda pip). han slutar. jag ringer och typ med en gång börjas det, antingen är det han eller så är det mitt fel (oftast hans enligt min mening och tvärtom för honom). Sen kan jag inte sova när det väl är dags.
Jag vet inte hur mycket mer jag kommer orka, jag vet inte vad jag ska göra.
Vi har ett enormt problem som vi verkligen ta itu med annars kommer vårt förhållande att dö och då kommer vi nog aldrig mer att kunna bygga upp det igen, tror inte det kommer gå en gång till....
tårarna bara rinner ner på mina kinder...
jag vill inte att det här ska hända...
Mycket är deras fel, att de alltid ska gå in och försöka bestämma, du nickar och säger okej, medan jag blir tokig och arg, ledsen och frustrerad. Hur kan dom inte se vad dom gör? Eller det kanske de gör därför fortsätter dom. Jag är ju inte dum, dom är inte så förtjusta i mig längre men det skiter jag fullkomligt i. Det är inte dom jag är tillsammans med.
Jag önskar att jag kunde komma först för en gångs skull och inte längst ner på listan av betydelsefulla personer. Tyvärr börjar det här gå så pass långt att det kanske inte kommer finnas något vi kvar.
Ibland övervinner i kärleken allt....
Jag är helt förstörd, ledsen, arg och riktigt knäckt. Jag orkar knappt gå upp ur sängen för jag vet på ett ungefär hur dagen kommer se ut och jag är så trött på det.
Kollar mobilen hoppas att där finns något liv som säger att jag finns och är speciell, (händer en gång på miljonen). går upp och in i duschen. klär på mig. sätter mig framför tvn eller datorn. börjar packa ner saker. väntar på ett ljud (det är inte lönt att jag hör av mig då han är på jobb, men det kommer inte ett enda pip). han slutar. jag ringer och typ med en gång börjas det, antingen är det han eller så är det mitt fel (oftast hans enligt min mening och tvärtom för honom). Sen kan jag inte sova när det väl är dags.
Jag vet inte hur mycket mer jag kommer orka, jag vet inte vad jag ska göra.
Vi har ett enormt problem som vi verkligen ta itu med annars kommer vårt förhållande att dö och då kommer vi nog aldrig mer att kunna bygga upp det igen, tror inte det kommer gå en gång till....
tårarna bara rinner ner på mina kinder...
jag vill inte att det här ska hända...
Från ett annat perspektiv
Jag har försökt att se på olika saker och ting med ett helt annat perspektiv än vad jag själv tycker och tänker, men det är svårt för inom en så har man en röst som hela tiden säger att "gud vad fel det där är" men ändå fast man själv anser det så tycker andra det inte, vilket leder till att man måste försöka och verkligen anstränga sig för att se det ur deras synvinkel.
Vi har ju alla våra åsikter och vad vi tycker är rätt och vad som är fel. Det jobbigaste med det är dock när man inte kan enas om hurvida man ska göra i vissa situationer när det uppstår problem och den ena parten tycker det är rätt medan den andra fel. Hur enas man om en sådan sak? Det är något jag funderat länge över för jag har nog aldrig lyckats.
Jag och min pojkvän ser saker och ting så otroligt olika att det är nästan skrämmande ibland om jag ska vara ärlig. Men är det något man bara ska leva med eller finns det något man kan göra åt det?
Man vill ju kunna enas och ha samma funderingar kring en hel del saker, absolut inte allt för det går ju helt enkelt inte, man är ju faktikst kvinna och man.
Hur kan man skapa en bättre harmoni? Hur kan man komma mer överens eller iallafall försöka förstå hur i helvete rent ut sagt den andra tänker?
Vi har ju alla våra åsikter och vad vi tycker är rätt och vad som är fel. Det jobbigaste med det är dock när man inte kan enas om hurvida man ska göra i vissa situationer när det uppstår problem och den ena parten tycker det är rätt medan den andra fel. Hur enas man om en sådan sak? Det är något jag funderat länge över för jag har nog aldrig lyckats.
Jag och min pojkvän ser saker och ting så otroligt olika att det är nästan skrämmande ibland om jag ska vara ärlig. Men är det något man bara ska leva med eller finns det något man kan göra åt det?
Man vill ju kunna enas och ha samma funderingar kring en hel del saker, absolut inte allt för det går ju helt enkelt inte, man är ju faktikst kvinna och man.
Hur kan man skapa en bättre harmoni? Hur kan man komma mer överens eller iallafall försöka förstå hur i helvete rent ut sagt den andra tänker?
